Att (få) bli sedd

Jag är fortfarande konvalescent efter min knäledsoperation och jag har tänkt att en bra övning för mig är att inte tänka så mycket på jobbet. Det har gått riktigt bra nu i 6 veckor. Så satt jag och letade efter ett gammalt blogginlägg i ett helt annat ämne, i en av mina andra bloggar och råkade på ett pedagogiskt inlägg från 2013. Det är på temat ”att se” och var nr 2 i det ämnet. Det är en beskrivning av hur ett alternativt bemötande kan ge nya ringar på vattnet. Egentligen borde det här inte vara ett ”alternativt bemötande”, men just då och där blev det så och det kan bero på många olika saker; brist på rätt resurser, brist på stöd från ledning, uttröttad personal, uttröttat barn… En 7-åring som i veckor hade vägrat att gå ut på rast:

Se och lyssna 2

Vi känner inte varandra så väl, men vi ses då och då i korridoren:
-Hej, hur mår du idag då?
-Bra…
-Har du sett vad solen skiner! Har du varit ute och fått någon frisk luft idag?
-Jag får vara inne.
-Jaha… ja, jag förstår det… men har du varit ute i solen förut idag då?
-Jag har fått lov att vara inne
-Jaa, jag förstår att du har fått det. Så du ville du vara inne nu?
-Ja, jag fick det.
-Just det, vad bra… men jag undrade om du har fått någon frisk luft idag?

…tystnad…

-Ja, jag var faktiskt ute på 10-rasten.
-Var det skönt?
-Ja…
-Vad gjorde du då?
-Jag lekte i snökojan.
-Det låter kul… och vad skönt för dig, för det är ju bra att få sig lite frisk luft, så man orkar med skoldagen. Lite syre… så man känner sig pigg. Jag får inte så mycket frisk luft jag. Jag måste sitta därinne på mitt kontor och jobba hela tiden.

… Han iakttog mig eftertänksamt under tystnad en stund, innan vi skiljdes åt…

Den här lille parveln, har satt i system att vägra gå ut och nästan varje person han möter, går honom till mötes i hans vägran och han får den effekt han eftersträvar. Han förväntade sig att jag skulle uppmana honom att gå ut, så han hörde inte ens vad jag sa.

Nästa dag när jag mötte honom hejade vi bara, men när vi passerat varandra ropade han;
-Jag har fått frisk luft idag också!
-Vad härligt! ropade jag tillbaka.

Jag tror att han kände sig sedd? Kanske vi glömmer bort att sätta oss in i andra människors situationer och möta dem där de är? Hur ska man veta, varför det är bra att gå ut, när man är 7 år? Gör man det för att fröken säger det, eller är det något som är bra för en själv?

En person som skriver mycket om att lyssna, är Tomas Gunnarsson:
http://www.tomasgunnarsson.se/
Tänkvärdheter!

Hur lätt är det inte att förblindas av sin egen situation och stressa igenom vardagen? Det som inte går på räls blir en irriterande klåda och man kliar likadant, dag efter dag. Den utschasade som inte hinner ställa i ordning inför nästa lektion, för att en elev vägrar rätta sig efter gängse norm, blir tröttare och tröttare. Det är då man ska orka räta på sig och titta på sig själv och sin situation.

Jag var en ”kringperson”, som bara delvis var involverad i klassen. Hur viktiga är inte kringpersonerna? Och hur viktigt är det inte att vara flera vuxna, som tillsammans kan se och resonera om det som sker i en grupp? Kanske man i en flerparallell verklighet, kan samarbeta och jobba med tvärgrupper? Eller kanske att över huvud taget jobba med tvärgrupper, oavsett ålder? Kanske det finns fritidspedagoger som kan bidra med sin professionalitet? Det finns många vinklar och lösningar, men det krävs en närvarande och engagerad skolledare som har fågelperspektivet, för att det ska bli så bra som möjligt. Någon som kan hjälpa pedagogen att se över ytan och kan belysa att kunskapsförmedling och lärande faktiskt går i stå när gruppen inte fungerar.

Det kanske inte alltid är mer personal som krävs, utan andra ögon, flera ögon. Jag jobbar inte längre på den där arbetsplatsen, men naturligtvis tog man tag i situationen och gjorde nödvändiga förändringar.

Jag har alltid haft ett extra intresse för personen i människan och det var antagligen därför jag valde att utbilda mig till förskollärare för 38 år sedan (förskollärarutbildningen förr var väldigt holistisk) och skälet till att jag jobbade i s.k. ”socialt tunga områden” i så många år. Jag lärde mig väldigt mycket under dessa år och framför allt; det finns ALLTID ett skäl bakom varje beteende och oftast finns det en väldigt ledsen person bakom ” oönskade beteenden”.

Varje människa behöver få bli sedd. Det vill både du och jag och just här dök Kay Pollak upp mitt huvud. Det är en annan person som satt spår i mig, inte minst under de år jag jobbade som chef:

 

Nåväl. Anledningen av att jag delade med mig av dessa 5 år gamla rader, är att vi alltid behöver tänka på att vara flera vuxna kring barnen. 1+1 blir 3 om vi använder oss rätt. Tillsammans blir vi så mycket bättre. Mer samarbete och en dos fågelperspektiv då och då… 🙂

honey , see  i can fly!

 

 

 

.

 

 

Annonser

Om Bild&IT-Lie

Bildlärare och IT-pedagog
Det här inlägget postades i Likabehandling och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s