Att få lyckas

Alla lärare borde kontinuerligt få känna på misslyckande. Först då fattar man hur det kan kännas för ett barn.

Jag har fått min beskärda del av misslyckanden, de 2 gånger jag har gått i väggen och fått kognitiva problem pga hjärnstress. Att vara vuxen och helt plötsligt inte kunna få ihop bokstäver till en mening, eller att inte kunna räkna ihop enkla tal i huvudet. Det känns skämmigt och man försöker dölja och kompensera. Hitta på nödlögner… Minnena bleknar dock och man tappar kontakten med känslan.

Jag bytte knäled för 12 dagar sedan. Helprotes. I broschyren som kom hem med posten och på nätet kunde jag läsa hur viktigt det var med träning. Man kunde nästan kliva ner från operationsbordet och stödja direkt. Wow. Jag kollade på träningsvideor på 1177 och allt såg så enkelt ut.

Operatören tittade in dagen efter operationen och sa ”Imorgon får du åka hem”. Jag kände mig tveksam, men vad visste jag? Och när hen gick kände jag mig väldigt fundersam. Jag hade stora svårigheter att böja knäet och stor smärta i lägen när jag skulle i och ur sängen…

Sjukgymnasten kom och efter 1:a träningspasset, var hen tydlig: du blir kvar flera dagar. Jag skulle ha åkt hem 2:a dagen efter operationen, men blev kvar ytterligare 4 dagar.

Jag hade stora problem med att få till något av träningsprogrammet på sjukhuset och hemma gick det ännu sämre. Till slut kom dippen. Ingenting jag försökte funkade och jag kände mig värdelös. All mental träning som jag idkat under 25 års tid… vart var den? Med huvudet visste jag att jag behövde fortsätta, men min kropp skrek bara nej och jag ville dra täcket över huvudet.

Helgen var över och jag hade bestämt mig för att skärpa till mig. Dags för första besöket hos Hälsocentralens sjukgymnast. Hen hade läst journalen, lyssnade på mig, lät mig pröva och så kom det allra bästa jag hade hört på 2 veckor:

”Under kommande vecka ska du ENBART försöka hitta lårmuskeln. En gång/timme i ca 5 min. ska du fokusera på att hitta och spänna muskeln. Om du gör samma övning med ditt andra ben, hjälper det till, för hjärnan skickar signaler.”

Jag är nu inne på 2:a dagen med att leta lårmuskeln. Jag jobbar med båda benen och jag lyckas en gång i timmen… istället för att misslyckas 3 ggr/dag. Jag kan säga att det känns totalt olika!

Nu tillbaka till skolans värld: om en elev inte följt med i undervisningen under hela sin uppväxt och inte har en grund att stå på. Ska man försöka lotsa in eleven i pågående undervisning? Eller ska man jobba på att befästa grunder? Är inte det sistnämnda värt varje krona?

Får man lyckas, blir man glad och vill mer. Motsatsen ger motsatt effekt. Hos stora och små. Även hos en tant med 56 års livserfarenhet, mental träning och ett positivt sinnelag. Man kan bara ana hur det känns för en 10-åring, eller 14-åring.

I say no more…

Over and out

.

Annonser

Om Bild&IT-Lie

Bildlärare och IT-pedagog
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s