När orken tryter

Ena dagen står jag  och föreläser om förhållningssätt på Mittlärande. Några dagar senare, gråter jag i klassrummet efter en lektion. Det är lärarens vardag – ett pendlande mellan euforiska möten och så de där mötena av en helt annan sort.

Varför grät jag? Dels för att orken tröt, men också för att det blev så tokigt. Man vill ju hela tiden göra sitt bästa, men om förutsättningarna är dåliga… då blir det inte bra.

Jag är med i yrkesgrupper på Facebook. Det är en guldgruva av inspiration och tips. I en av slöjdgrupperna gjordes en omröstning på frågan om gruppstorlek. Av 237 svar, svarade 235, att de skulle leta ett annat jobb, om de hade en gruppstorlek som var större än 16 elever i slöjd.

gruppstorlek slöjd

Jag är bildlärare, men jag har i 1½ månad också haft två slöjdlektioner efter varandra. Den ordinarie läraren i textilslöjd blev sjukskriven. Det är mellanstadiet det handlar om. I den ena gruppen är det 17 elever och i den andra är det 19. Hälften av dessa 19, är pojkar som vill inte ha textilslöjd. Mindre än hälften av dessa, klarar av att sitta ner i sin frustration av att dels få vänta i evigheter på att få hjälp och dels p.g.a. att de ogillar ämnet.

Vad händer? Förra veckan hade jag innebandy i slöjdsalen och denna var det först fotboll och sedan ”alla i en hög” på säckarna med fiberfill. Jag tänker så här i efterhand att jag var galen som gick med på det hela, men det är logiskt om man tänker på vad som händer när man är i stress: Man tappar omdömet!

 

Jag har gått i väggen 2 gånger. Under 14 år hade jag mer eller mindre av kognitiva problem. Hjärnstress. En period kunde jag inte läsa alls, andra kunde jag läsa kortare texter, men arbetsminnet var konstant ur spel, vilket gör att man inte kan hålla saker i huvudet. Om man utsätts för kontinuerlig stress under lång tid, börjar hela kroppen reagera och man får diverse symptom som är väldigt obehagliga. Min skada i arbetsminnet ger sig till känna någon gång ibland, men förmågan till huvudräkning den har jag inte sett skymten av sedan 1995. Gone by the wind… och jag får leva med det handikappet. Det finns ju miniräknare. Tragiskt är det dock.

 

Det är dags att lyfta det här igen: Det är skadligt att utsättas för långvarig stress! Kommer ni ihåg fallen av plötslig vuxendöd i Japan? Nej… vi glömmer väldigt fort.

Jag tar mitt ansvar för mig själv och sätter ner foten. Jag har sagt ifrån! Jag tror att jag denna gång har ett par rektorsöron som lyssnar och försöker förbättra situationen. Det hade jag inte de tidigare gångerna.

Man har själv ansvar för sin arbetssituation. Det vet jag nu. Det behövs också en arbetsledare som lyssnar och kollegor som vill hjälpa till att lösa problem. Jag hoppas på det nu, för en 3:e utbrändhet, det ska det inte bli!

We create our own destiny!

IMG_1258 b

Copyright: Lie Orrmalm ”Fylgja” /We create our own destiny”

 

Annonser

Om Bild&IT-Lie

Bildlärare och IT-pedagog
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s