Nolltolerans!

Jag jobbar med likabehandling = nolltolerans mot kränkningar. Det borde alla göra, men många lärare tycker att de har för mycket att göra. Därför har rektor lagt det ansvaret på några procent i min tjänst: Jag initierar kartläggningar, gör sammanställningar inför revidering av likabehandlingsplanen och jag sammankallar likabehandlingsgruppen, som består av specialpedagog och en representant från varje arbetslag och mig själv. Jag stöttar också personal som har funderingar om hur man ska gå till väga. A och O är en fungerande och levande strategi – likabehandlingsplan – och att alla är medverkande och har rutinerna klara för sig. Det är det många som inte hinner.

Jag undrar hur man kan tycka att man har för mycket att göra, för att engagera sig i  likabehandling? Som om barnen kan lära sig något om de inte mår bra? Sätt dig själv i den situationen att du ska koncentrera dig på att lära dig något nytt och du samtidigt är rädd, stressad och funderar på vilka strategier du ska använda för att klara dagen? Att inte våga öppna munnen på lektionen, i rädsla för att åka på verbalt däng i form av hån. Det kan jämställas med psykisk tortyr.

Inga pedagogiska planeringar eller matriser i världen, kan fixa bättre skolresultat om vi inte ser till att skolan är en trygg, harmonisk och berikande arbetsmiljö. Nu hör jag att några börjar skratta nervöst… Hur långt ifrån sanningen är inte det, på vissa håll?

Idag är arbetsro ett av de områden som vi får jobba med hela tiden. Varför är det inte arbetsro i skolan idag?

Som ämneslärare står jag ibland i den situationen, att jag möter elever som inte vågar prata inför sin egen klass. De vägrar och jag förstår dem. Det är en skyddsmekanism. De värnar om sig själva.  Det är oerhört viktigt att vi tar elevers psykiska hälsa på allvar. Vi kan inte medverka till att kapa av  deras personer och studieprestationer, för att vi underlåter att ta itu med dem som kränker.

Det är inte OK att vräka ur sig kränkande tillmälen. Det är inte OK att dra av mössan och kasta bort den. Det är inte OK att rita nidbilder av folk.Det är inte OK! Vi som är vuxna måste se till att barnens tillvaro är trygg!

 

Den här skrivningen har vi i vår likabehandlingsplan

Rutiner vid akuta situationer:

All personal som ser kränkande behandling, ska handla omedelbart och stoppa den. Klassläraren eller annan lämplig personal tar reda på fakta:

  1. Samtal omedelbart med den som har blivit utsatt.
  2. Samtal så snart det är möjligt med den/ de som har utsatt någon.
  3. Rektor informeras
  4. Kontakt med förälder till både den utsatte och de som utsatt någon, sker samma dag: så fort som utredande samtal förts.
  5. Skolsköterska och likabehandlingsgrupp informeras.
  6. Stödinsatser för både den kränkte, den som kränkt, samt ”medlöparna”.
  7. Kontinuerlig uppföljning
  8. Ev. revidering av likabehandlingsplan

Alla samtal och aktioner dokumenteras. Vid behov upprättas åtgärdsprogram

Punkt 2 känns inte tillfredsställande, men det är  en eftergift för verkligheten.Vi är inte tillräckligt med personal för att kunna göra allt, omedelbart. Har du tips, så skriv gärna en kommentar. 🙂

 

 

Annonser

Om Bild&IT-Lie

Bildlärare och IT-pedagog
Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s