God jul!

En skön julledighet önskar jag dig, via detta skogsväsen i den Jämtländska skogen…

Frostig vätte

 

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Palmefonden

PRESSMEDDELANDE
Palmefonden beviljar Kälarne skola ett stipendium på 50 000 kr för demokrati/toleransarbete.
 
Kälarne Future Europe – We Make a Difference
Hela skolan från Förskoleklass till och med åk 9 vill i år sätta fokus på varje individs möjligheter och ansvar när det gäller tolerans och demokratifrågor. Vi har sett att de flyktingar som kommit till vår bygd fått allt svårare att integreras och att våra elever inte självklart förstår vilken positiv skillnad de kan göra. Eleverna arbetar med våra mål på olika sätt beroende på ålder och förmåga. Stipendiet kommer att användas till en resa för åk 8-9 till Stockholm för att besöka Riksdagen, Demokrativerkstan och Europahuset samt till Polen och Auschwitz. Genom entreprenöriellt arbete på olika sätt och med hjälp av sponsorer blir denna resa möjlig.
 
För mer information kontakta:
Eva Kvist
EU-skolambassadör
eva.kvist (at) bracke.se
Palmestipendium.jfif (2)
Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Kan man tycka en sak och förmedla en annan?

Jag har följt en tråd i en grupp för förskollärare på Facebook. Ja, jag tycker det är roligt att hänga med i utvecklingen inom det området, även om jag inte jobbar där längre.

Tråden handlade om kultur och traditioner och om hur vi firar dem i pedagogisk verksamhet. Trådskaparen ville skapa en diskussion utifrån frågeställningen om vi ska fira traditioner eller inte och i så fall vilka och hur. I stort framfördes många tänkvärda funderingar om hur människor förhåller sig till traditioner och vilket ursprung traditionerna (egentligen) har. Vi har ju en stor blandning i bakgrunden i vad, varför och hur vi firar våra vanligaste svenska traditioner (t.ex. hednisk, kristen, katolsk bakgrund).

Men jag blir väldigt förvånad när en del framför åsikter som inte stämmer överens med värdegrunden i läroplanerna. Flera med mig reagerade på hur en del inlägg t.o.m andades främlingsfientlighet. Jag kan förstå att det fortfarande idag kan finnas människor som är rädda för nya företeelser, kulturer, människor och reagerar primitivt på det, men jag trodde inte jag skulle hitta dem bland pedagoger.

I läroplanen för förskolan Lpfö 98/16 står det:

Värdegrunden uttrycker det etiska förhållningssätt som ska prägla verksamheten. Omsorg om och hänsyn till andra människor, liksom rättvisa och jämställdhet samt egna och andras rättigheter ska lyftas fram och synliggöras i verksamheten. Barn tillägnar sig etiska värden och normer främst genom konkreta upplevelser.

Begreppet etik är värt att studera i sig, men jag ska inte göra det här för långt.

Vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och därför är vuxna viktiga som förebilder. [ … ] Förskolan ska ta till vara och utveckla barnens förmåga till ansvarskänsla och social handlingsberedskap, så att solidaritet och tolerans tidigt grundläggs.

Vuxnas förhållningssätt påverkar barn… Hur är man solidarisk?

Synonymer till ordet solidaritet: sammanhållning, kamratanda, kamratlighet, lojalitet; gemensam ansvarighet. Man kan också säga att man agerar för gruppens bästa. Gruppen kan vara liten eller stor, nationell eller internationell.

Förskolan ska uppmuntra och stärka barnens medkänsla och inlevelse i andra människors situation. [ … ] Inget barn ska i förskolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning hos någon anhörig eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling.

[ ……. ]

Den växande rörligheten över nationsgränserna skapar en kulturell mångfald i förskolan, som ger barnen möjligheter att grundlägga respekt och aktning för varje människa oavsett bakgrund.

Alla de orden känns väl självklara, eller hur? Men hur ser det ut i praktiken? Jag undrar över dem som framförde åsikterna om att det är ”för mycket av annan kulturell inblandning” och skrev ”Vi kanske ska börja fira Eid istället för Jul nu också?”. Hur agerar de när de möter barn och föräldrar från andra kulturer än den svenska?

Och sista raderna från Lpfö 98/16:

Det svenska samhällets internationalisering ställer höga krav på människors förmåga att leva med och förstå de värden som ligger i en kulturell mångfald. […] Medvetenhet om det egna kulturarvet och delaktighet i andras kultur ska bidra till att barnen utvecklar sin förmåga att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Förskolan kan bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna och barn med utländsk bakgrund får stöd i att utveckla en flerkulturell tillhörighet.

Mer om detta ämnet finns att läsa här:  http://forskolan.se/uppdraget-ar-att-varna-mangfalden/

Rädsla för det nya är inte nytt, men det nya har också hela tiden berikat vårt samhälle och tittar vi på våra traditioner, har vi många företeelser som är importerade. Det man inte vet så mycket om, kan kanske kännas farligt, men åter igen; är det där vår pedagogiska personal ska befinna sig? Eller kan vi förvänta oss att de som tar hand om våra barn och ansvarar för utbildning och bildning, har en bred och stadig bas att stå på, för att möta alla i jämlikhet?

Jag blev förvånad över att läsa så där inskränkta inlägg i en grupp för pedagoger, för jag har en tro om att vi är mer medvetna än dem som inte jobbar med människor och som via yrket inte behöver sätta sig in. Vad beror det här på? Vart missades diskussionen om värdegrunden för de här människorna? Pågår det inte en kontinuerlig diskussion ute i verksamheten?

Jag kan tänka mig att om ens egen kulturella grund är svag, kan det vara svårt att ta in andras… Jag kan acceptera att den rädslan finns, men jag hoppas verkligen att den inte ger avtryck i yrkesrollen.

Och då kommer osökt frågan: Kan man tycka en sak och förmedla en annan?

Den frågan gäller så väl skola som förskola. Kan man ogilla ”dom där” och anse att de är konstiga eller sämre… tycka att de förstör vår svenska kultur och samtidigt förmedla värdegrundens lika värde i en jämställd skola/förskola? Jag säger nej. Nej, det kan man inte.

lpfö98

Publicerat i Likabehandling | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Att (få) bli sedd

Jag är fortfarande konvalescent efter min knäledsoperation och jag har tänkt att en bra övning för mig är att inte tänka så mycket på jobbet. Det har gått riktigt bra nu i 6 veckor. Så satt jag och letade efter ett gammalt blogginlägg i ett helt annat ämne, i en av mina andra bloggar och råkade på ett pedagogiskt inlägg från 2013. Det är på temat ”att se” och var nr 2 i det ämnet. Det är en beskrivning av hur ett alternativt bemötande kan ge nya ringar på vattnet. Egentligen borde det här inte vara ett ”alternativt bemötande”, men just då och där blev det så och det kan bero på många olika saker; brist på rätt resurser, brist på stöd från ledning, uttröttad personal, uttröttat barn… En 7-åring som i veckor hade vägrat att gå ut på rast:

Se och lyssna 2

Vi känner inte varandra så väl, men vi ses då och då i korridoren:
-Hej, hur mår du idag då?
-Bra…
-Har du sett vad solen skiner! Har du varit ute och fått någon frisk luft idag?
-Jag får vara inne.
-Jaha… ja, jag förstår det… men har du varit ute i solen förut idag då?
-Jag har fått lov att vara inne
-Jaa, jag förstår att du har fått det. Så du ville du vara inne nu?
-Ja, jag fick det.
-Just det, vad bra… men jag undrade om du har fått någon frisk luft idag?

…tystnad…

-Ja, jag var faktiskt ute på 10-rasten.
-Var det skönt?
-Ja…
-Vad gjorde du då?
-Jag lekte i snökojan.
-Det låter kul… och vad skönt för dig, för det är ju bra att få sig lite frisk luft, så man orkar med skoldagen. Lite syre… så man känner sig pigg. Jag får inte så mycket frisk luft jag. Jag måste sitta därinne på mitt kontor och jobba hela tiden.

… Han iakttog mig eftertänksamt under tystnad en stund, innan vi skiljdes åt…

Den här lille parveln, har satt i system att vägra gå ut och nästan varje person han möter, går honom till mötes i hans vägran och han får den effekt han eftersträvar. Han förväntade sig att jag skulle uppmana honom att gå ut, så han hörde inte ens vad jag sa.

Nästa dag när jag mötte honom hejade vi bara, men när vi passerat varandra ropade han;
-Jag har fått frisk luft idag också!
-Vad härligt! ropade jag tillbaka.

Jag tror att han kände sig sedd? Kanske vi glömmer bort att sätta oss in i andra människors situationer och möta dem där de är? Hur ska man veta, varför det är bra att gå ut, när man är 7 år? Gör man det för att fröken säger det, eller är det något som är bra för en själv?

En person som skriver mycket om att lyssna, är Tomas Gunnarsson:
http://www.tomasgunnarsson.se/
Tänkvärdheter!

Hur lätt är det inte att förblindas av sin egen situation och stressa igenom vardagen? Det som inte går på räls blir en irriterande klåda och man kliar likadant, dag efter dag. Den utschasade som inte hinner ställa i ordning inför nästa lektion, för att en elev vägrar rätta sig efter gängse norm, blir tröttare och tröttare. Det är då man ska orka räta på sig och titta på sig själv och sin situation.

Jag var en ”kringperson”, som bara delvis var involverad i klassen. Hur viktiga är inte kringpersonerna? Och hur viktigt är det inte att vara flera vuxna, som tillsammans kan se och resonera om det som sker i en grupp? Kanske man i en flerparallell verklighet, kan samarbeta och jobba med tvärgrupper? Eller kanske att över huvud taget jobba med tvärgrupper, oavsett ålder? Kanske det finns fritidspedagoger som kan bidra med sin professionalitet? Det finns många vinklar och lösningar, men det krävs en närvarande och engagerad skolledare som har fågelperspektivet, för att det ska bli så bra som möjligt. Någon som kan hjälpa pedagogen att se över ytan och kan belysa att kunskapsförmedling och lärande faktiskt går i stå när gruppen inte fungerar.

Det kanske inte alltid är mer personal som krävs, utan andra ögon, flera ögon. Jag jobbar inte längre på den där arbetsplatsen, men naturligtvis tog man tag i situationen och gjorde nödvändiga förändringar.

Jag har alltid haft ett extra intresse för personen i människan och det var antagligen därför jag valde att utbilda mig till förskollärare för 38 år sedan (förskollärarutbildningen förr var väldigt holistisk) och skälet till att jag jobbade i s.k. ”socialt tunga områden” i så många år. Jag lärde mig väldigt mycket under dessa år och framför allt; det finns ALLTID ett skäl bakom varje beteende och oftast finns det en väldigt ledsen person bakom ” oönskade beteenden”.

Varje människa behöver få bli sedd. Det vill både du och jag och just här dök Kay Pollak upp mitt huvud. Det är en annan person som satt spår i mig, inte minst under de år jag jobbade som chef:

 

Nåväl. Anledningen av att jag delade med mig av dessa 5 år gamla rader, är att vi alltid behöver tänka på att vara flera vuxna kring barnen. 1+1 blir 3 om vi använder oss rätt. Tillsammans blir vi så mycket bättre. Mer samarbete och en dos fågelperspektiv då och då… 🙂

honey , see  i can fly!

 

 

 

.

 

 

Publicerat i Likabehandling | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Att få lyckas

Alla lärare borde kontinuerligt få känna på misslyckande. Först då fattar man hur det kan kännas för ett barn.

Jag har fått min beskärda del av misslyckanden, de 2 gånger jag har gått i väggen och fått kognitiva problem pga hjärnstress. Att vara vuxen och helt plötsligt inte kunna få ihop bokstäver till en mening, eller att inte kunna räkna ihop enkla tal i huvudet. Det känns skämmigt och man försöker dölja och kompensera. Hitta på nödlögner… Minnena bleknar dock och man tappar kontakten med känslan.

Jag bytte knäled för 12 dagar sedan. Helprotes. I broschyren som kom hem med posten och på nätet kunde jag läsa hur viktigt det var med träning. Man kunde nästan kliva ner från operationsbordet och stödja direkt. Wow. Jag kollade på träningsvideor på 1177 och allt såg så enkelt ut.

Operatören tittade in dagen efter operationen och sa ”Imorgon får du åka hem”. Jag kände mig tveksam, men vad visste jag? Och när hen gick kände jag mig väldigt fundersam. Jag hade stora svårigheter att böja knäet och stor smärta i lägen när jag skulle i och ur sängen…

Sjukgymnasten kom och efter 1:a träningspasset, var hen tydlig: du blir kvar flera dagar. Jag skulle ha åkt hem 2:a dagen efter operationen, men blev kvar ytterligare 4 dagar.

Jag hade stora problem med att få till något av träningsprogrammet på sjukhuset och hemma gick det ännu sämre. Till slut kom dippen. Ingenting jag försökte funkade och jag kände mig värdelös. All mental träning som jag idkat under 25 års tid… vart var den? Med huvudet visste jag att jag behövde fortsätta, men min kropp skrek bara nej och jag ville dra täcket över huvudet.

Helgen var över och jag hade bestämt mig för att skärpa till mig. Dags för första besöket hos Hälsocentralens sjukgymnast. Hen hade läst journalen, lyssnade på mig, lät mig pröva och så kom det allra bästa jag hade hört på 2 veckor:

”Under kommande vecka ska du ENBART försöka hitta lårmuskeln. En gång/timme i ca 5 min. ska du fokusera på att hitta och spänna muskeln. Om du gör samma övning med ditt andra ben, hjälper det till, för hjärnan skickar signaler.”

Jag är nu inne på 2:a dagen med att leta lårmuskeln. Jag jobbar med båda benen och jag lyckas en gång i timmen… istället för att misslyckas 3 ggr/dag. Jag kan säga att det känns totalt olika!

Nu tillbaka till skolans värld: om en elev inte följt med i undervisningen under hela sin uppväxt och inte har en grund att stå på. Ska man försöka lotsa in eleven i pågående undervisning? Eller ska man jobba på att befästa grunder? Är inte det sistnämnda värt varje krona?

Får man lyckas, blir man glad och vill mer. Motsatsen ger motsatt effekt. Hos stora och små. Även hos en tant med 56 års livserfarenhet, mental träning och ett positivt sinnelag. Man kan bara ana hur det känns för en 10-åring, eller 14-åring.

I say no more…

Over and out

.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Under construction…

Ja, här har det ju inte blivit mycket skrivit… men det är så med tiden. Den räcker inte alltid till och då får man prioritera.

Prioritera, det är något jag har blivit riktigt bra på, efter att ha gjort misstaget att två gånger inte prioriterat min egen hälsa, utan prioriterat plikt och måsten. Trodda måsten, för när man ser sig omkring, måste inte alla lika mycket och det går bra för dem också. Kanske de inte får så mycket i löneökning (eller så får de det), men poängen är att hälsan ska alltid vara första prioritet, för utan den… är du ingenting.

I höst ska jag byta knäled och efter det hoppas jag att jag blir som en ny människa. De senaste åren har jag tagit mig fram med kryckor och är man lärare, speciellt i ett praktiskt ämne, är det väldigt bökigt. För att inte tala om alla friluftsdagar som jag inte kunnat delta i, eftersom jag inte ens kunnat stå någon längre stund. Nej, nu stundar nya tider – normala tider – hoppas jag.

Jag fick en fråga i ett bildlärarforum på Facebook, hur jag gör när jag bedömer elevernas arbeten. Jag har gjort en del formulär som jag använder, t.ex. självskattning och kamratbedömning, men det mesta är formativ bedömning, hela tiden, under arbetets gång. Det vill till att man rör sig i klassrummet då. Därför känner jag mig ganska slut nu. Det ska jag erkänna. Jag har haltat runt och satt mig ner där det går, men det är väldigt jobbigt att inte kunna röra sig som man ska. Jag erkänner!

Ja, jag erkänner att  jag har tärt på mig själv och gjort nästan allt det där jag tycker man ska göra… och lite till… fastän jag har varit handikappad. Dock… även om det har gått bra känns det skönt att få ta paus och reparera mig. Jag inser att det kommer att vara en kämpig tid framöver, men det är en kamp enbart för mig själv; att bli så rörlig som möjligt.

Jag har också blivit bra på en sak som jag varit väldigt dålig på: att ta emot hjälp. Först lärde jag mig att TA EMOT hjälp, sedan lärde jag mig att BE OM HJÄLP. Jag är skyldig flera personer en del nu… I’ll be back!

Om 1½ vecka blir det då operation och sedan några månaders rehabilitering. Jag har fokus på att vara i och med mig själv i första hand, men… jag kommer inte kunna låta bli att läsa jobbets bokcirkelbok  ”Lärande matriser”, av Johan Alm

Bloggen Lärande matriser 

 

So long…

 

teacher-under-construction

 

.

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Bildläraren

Nu har vi haft påsklov och fått vila. Välbehövligt. Verkligen välbehövligt. Många raljerar över lärarnas lov, men många vet inte att vi jobbar in dessa lov och att vi har det väldigt hektiskt mellan dem. Många gånger önskar man fler timmar på dygnet om man ska hinna med allt. Nej… man hinner inte med allt och det är väldigt frustrerande.

Själv blev jag också konvalescent på min ledighet. Jag har redan ett handikapp (väntar på ny knäled) som gör att jag inte är så rörlig, men det tillstötte även en menisk- och senskada i mitt friska ben, som gjorde att jag blev sittande i ett soffhörn hela påskhelgen. Man ska ta vara på sådana tillfällen. Tid för reflektion! Först tömde jag huvudet på alla måsten som inte hunnits. Det tog en stund ska jag säga. Sedan kom det nya spår.

Jag är med i olika Facebookgrupper som tangerar mitt yrkesliv: Bildlärargrupper, IT-pedagogiska grupper, slöjdgrupper, The big five, Engelska, Specialpedagogik m.m. En rik källa till input.

I en bildlärargrupp ställde en person frågan: ”Jag är intresserad av normkritik i bildämnet och undrar om det finns några lärare som på något vis tar in normkritik i undervisningen och kan tänka sig att prata med mig om det? Om hör gärna av er! Jag har själv arbetat som bildlärare, nu doktorerar jag vid Umeå universitet och ska titta på bildämnet.” 

Oj, tänkt jag… normkritisk undervisning… har jag det? En liten stund blev jag alldeles ställd, tills jag insåg att min undervisning i alla högsta grad är normkritisk. Det är bara det att jag inte har kollegor att prata med, så jag har tappat orden! Hemska tanke… Alltså hur kan man vara i en lärande organisation, men inte själv ha tillgång till utveckling och lärande i sin yrkesprofession?

Jo, det handlar om att man som bildlärare är en ensam ö på varje skola. Är inte skolan tillräckligt stor, finns ingen fler av ens sort. Har kommunen sedan inte en fungerande struktur i fortbildning och kollegialt utbyte och man dessutom jobbar i glesbygd… Ja, du förstår ju. Det finns INGEN att samtala med. Därför är de här Facebookgupperna så värdefulla. Trots det… jag börjar att tappa språket!

Jo, jag är normkritisk hela tiden och det är så integrerat i hela min person, att jag inte tänker på det längre. Nu fick jag ju mig en tankeställare; vad är de mer som jag inte har ord på, som jag bara gör, som bara jag vet, som bara…? Jag är en ensam ö och jag har inget kollegialt utbyte i mitt eget ämne. Nu är det inte så att jag är fysiskt ensam. Jag har fantastiska kollegor, men i mitt eget ämne har jag inte haft fortbildning sedan… 2005 då jag gick en helgkurs i filmredigering. Min förra arbetsgivare stöttade till viss del ämneslärargrupperingar, men min nuvarande… Hallå? Hallå-å?

Jag har inget svar till mig själv hur jag ska lösa det här dilemmat…

Har du något tips?

 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | 1 kommentar

Bildämnet

När jag jobbade som bildlärare enbart på högstadiet tog jag emot ca 300 elever. Åk 6 och 7 kom från 5 från olika skolor. Olika bakgrunder. Olika grunder. Ibland inga grunder alls. Det första året på högstadiet blev att knyta ihop en massa säckar av varierande innehåll. Jag jobbade också hårt med att bryta ner elevernas prestationskrav. Allt för många hade mött lärare som på sin höjd kommenterat bilder som fina. De som inte kunde göra de där ”fina” blommorna, de hade för många år sedan bestämt sig för att bildämnet inte var deras grej och slutade prova. Slutade att utvecklas. De satte sig ibland också på tvären.

Teckningsövningar med fel hand och att inte titta på papperet var ingången till den undervisning som var baserad på dåvarande läroplanen Lgr80. Det är omöjligt att teckna ”fin” kroki med fel hand, utan att titta på papperet. Däremot blev bilderna förvånansvärt levande och fångade ofta en rörelse bättre, än när handen krampade och svetten lackade i prestation. Från det ”fula” till det intressanta, budskapen och samtalen och eleverna såg det själva.

Lgr11 är ännu tydligare med att bildämnet är ett kommunikationsämne och inte enbart ett praktiskt hantverk, även om det till största delen är just det. Det jobbades med implementering av den nya läroplanen, men hur gick det med bildämnet? I andra praktiskt-estetiska ämnen (t.ex. slöjd och musik) finns ämneslärare redan på lågstadiet, men bildämnet förväntas ofta grundskollärarna sköta själva. En grundskollärare med alla ämnen att hantera, prioriterar sällan bildämnet om inte hen har ett personligt intresse.

Lgr11:
Genom undervisningen i ämnet bild ska eleverna sammanfattningsvis ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att

  • kommunicera med bilder för att uttrycka budskap,
  • skapa bilder med digitala och hantverksmässiga tekniker och verktyg samt med olika material,
  • undersöka och presentera olika ämnesområden med bilder, och
  • analysera historiska och samtida bilders uttryck, innehåll och funktioner.

Bildanalys

I kunskapsområdet ”Bildanalys” konkretiseras syftets skrivningar om att eleverna ska utveckla förståelse för hur bildbudskap utformas i olika medier, ges möjligheter att diskutera och kritiskt granska olika bildbudskap samt utveckla kunskaper om bilder i olika kulturer, både historiskt och i nutid. Vid tolkning och analys kan man dels utgå från sina egna erfarenheter och kunskaper, dels från granskning av specifika perspektiv. Det senare kan till exempel handla om vad avsikten med en bild är, vem som är avsändare eller vilken plats bilden har i ett vidare samhällsperspektiv. Att urskilja bildbudskap handlar också om att iaktta hur relationen mellan uttryck och innehåll påverkar en bilds budskap. Genom att kritiskt granska de bilder som passerar i vardagen är det möjligt att blottlägga dolda budskap och kamouflerade värderingar som annars kanske skulle ha passerat obemärkta förbi.

I en rapport om skillnaderna i LPO94 och Lgr11 från 2013, med namnet Bildlärares uppfattningar om den nya kursplanen – En komparativ studie av Lpo94 och Lgr11 i ämnet bild”, av Maja Fredriksson, Uppsala universitet kan man läsa: Trots att bildämnet beskrivs som ett kommunikativt ämne redan i den tidigare kursplanen, Lpo94, valde knappt hälften av lärarna den beskrivningen i undersökningen NU 03 (Myndigheten för skolutveckling 2008). Däremot verkar den nya kursplanen, Lgr11, nått fram till lärarna på ett helt annat sätt och bildämnet upplevs som mer i tiden och mindre hantverksmässigt.  (Du kan hitta hela rapporten här)

Men många grundskollärare på lågstadiet jobbar fortfarande inte efter läroplanen i bildämnet, trots att vi vet att vi alltid måste börja i det lilla. Har du aldrig kommunicerat kring bilder när du blivit 12-13 år, blir det jobbigt. Har du däremot börjat redan på lågstadiet är du en fullfjädrad bildanalytiker när du kommer till högstadiet. Och du har möjlighet att nå kriterierna för andra kunskapskrav än E. Därför gillar jag att jobba med hela spannet. Jag som nu undervisar i bildämnet från åk 1 till 9, får vara med om de första trevande stegen. Jag ser också hur många barn som har svårigheter, blommar i bildanalyserna. För det är ofta så att de som annars upplever misslyckanden, har väldigt nära till att kommunicera kring bilder, för där är det du som har facit för din upplevelse.

Man behöver träna, för att lyckas. Jag upplever nu efter snart 3 år på min nuvarande arbetsplats, hur fantastiskt eleverna kan uttrycka sig, redan i mellanstadiet. Först en tvekan; ”Vad menar du? Ska vi skriva om våra egna bilder också?” Men när insikterna landar, då händer det grejer.

Det är då det är så där jättekul på jobbet!

I LOVE MY JOB

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Good enough?

När jag var ung tänkte jag mycket på hur jag kunde förbättra mig yrkesmässigt. Nyfiken, energirik och driftig. Den här driften, sedermera i kombination med en dålig arbetsmiljö gjorde att jag till slut gick i väggen vid årsskiftet 1999/2000. Jag var då 38 år. När jag förlorat förmågan till koncentration så till den milda grad att jag inte längre kunde läsa, valde jag att fokusera på hur jag kunde bli bättre på… att vara människa. Det var en lärorik tid. Fylld med svackor och ångest över att inte ”vara med” intellektuellt, men definitivt lärorikt… Jag blev också en bättre människa, tycker jag. (En massa år senare blev jag också frisk från hjärnstressen.)

Jag har alltså inte reflekterat så mycket över vad jag kan, utan mer på hur jag ska kunna bli bättre. I ett lunchsamtal med en fd kollega uttryckte jag 2002 att jag ville förkovra mig på området Bilden som språk och sedermera hålla workshops för vuxna. Men det där kan du ju redan, utbrast hon och påminde mig om de där kurserna jag hade gått i början på 90-talet. Ja, visst ja… dom hade jag ju gått, ja… Det blev ändå en grundkurs på distans i bildterapi. Jag ville ju som sagt var bli bättre.

Här om veckan träffade jag en fd chef som förhörde sig om vad jag sysslade med nu för tiden. Aha, slöjd också. Jag sa att jag väl aldrig hade tänkt att jag skulle jobba som lärare i textilslöjd, men när behörigheten inte finns och… ”Men du har väl tangerat textilt arbete i ditt konstnärskap?” frågade han… Eh.. jo.. ja, det har jag ju…alltså jag gick ju också en textil utbildning när jag gick gymnasiet…  ”Ja, men då så!”

Alltså…eh… jaha? Just ja!

Då hade jag just förvånats över att elever jag mött som IT-pedagog och bildpedagog med projektet ”Bilden som språk” kastade sig runt halsen när jag hälsade på, så här 7 månader efter att jag slutat. Men kommer de fortfarande ihåg mig?! ”Men Lie…” sa en fd arbetskamrat. ”Det är väl klart!” Ja, kanske det. Små intima möten kring blogginlägg och bildterapeutiskt förhållningssätt i bildgrupper om 4… ja, kanske man kommer ihåg den tanten…?

Jag vet inte varför det här så här. Tidens tand när jag växte upp på 60-talet? ”Du ska inte tro att du är något”? Ja, jag vet inte alls, men jag behöver … tror jag måste bli bättre på… 😉 hehe …att stanna upp, minnas och reflektera! Njuta lite grand av frukterna av mina ansträngningar.

Good enough? May be…? 🙂 

Martin Almgren säger det så här:

 

.

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , | Lämna en kommentar

#shareandlearn

Share and learn!

Lite sporadiska är mina skriverier här i bloggen nu för tiden, men jag har drabbats av tidens sjuka: ”tidsbrist”. Ja, du känner säkert igen den och jag brukar säga att om man prioriterar rätt, drabbas man inte av den, men … jag har lite sämre förutsättningar just nu och då blir det som det blir. Nå, jag är här nu och idag tänkte jag dela med mig – bättre sent än aldrig – av Share and learn från Mittlärande 2017 (på Södra berget i Sundsvall).

Under Mittlärande 2017 så organiserade Barn-, elevhälsa och skolutveckling filmade samtal med fyra olika fokusområden. Lärmiljö, Skolbibliotekets roll, Elevhälsa, och Digitalisering. Se/lyssna till de filmade samtalen här: Share and learn

Fritt citerat från Lärmiljö:

  • Trygghet är en förutsättning, men det räcker inte att det är tryggt. Man ska ju lära sig också. Dock är trygghet en förutsättning för lärande… för att vi ska kunna utmana eleverna.
  • Att skapa en god lärmiljö är både upp till skolledare och enskilda pedagoger.
  • Kulturen skapar vi tillsammans på skolan
  • Våga ställa frågor till varandra och våga tänka till … och tänka om…
  • Att göra och inte vänta … våga prova!
  • En föränderlig tid: håll i – håll ut – håll om
  • Omvärlden förändras och vi kan inte göra någonting åt det.
  • ”Vi är dåliga på att analysera. Det är klart att lärare märker saker, men vi måste börja att systematisera mer”

Magnus Blixt: ”En god lärare kan nog fungera i alla miljöer, men i en miljö som stödjer kan man lyckas ännu bättre. Och en lärare som inte har relationsarbetet på plats  då spelar det faktiskt ingen roll hur miljön ser ut, det kommer inte att lyckas i alla fall.”

Många tänkvärda saker att smaka och tänka på. Gå in själv och lyssna på samtalen från Mittlärandes Share and learn! http://pedagogsundsvall.se/kompetensutveckling/kollegialt-larande/share-and-learn/

 

 

shareandlearn

 

 

.

 

 

 

Publicerat i #mittlar | Märkt , | Lämna en kommentar